KIRSTEN MUNKS HUS
Huset har en fasad i grönglaserat tegel och det är flera hundra år gammalt. Vem kunde tro att världens mäktigaste sammanslutning skulle samlas här, i den lilla staden Halmstad. Men någon menade någon gång i tiden att Sverige var perfekt, självgodheten gjorde att ingen skulle misstänka något.
På väggen i den underjordiska samlingssalen hänger en oljemålning föreställande en kvinna som står på en barrikad, det är ett internt skämt som de brukar han mycket roligt åt. För den församlade skaran är uteslutande manliga gestalter, som satt sig bekvämt runt ett bord av obestämd, oändlig storlek. Det är ett stormöte, där överhuvuden har samlats från alla världens och historiens hörn, inte olikt en scen ur valfri maffiafilm. De sitter och småpratar med varandra, inget behöver egentligen beslutas idag, hela verksamheten rullar på som den skall. De har fortfarande ett järngrepp om verkligheten, de är mästare på finter och strategi, ge efter en tum på ett område vinna en meter på ett annat. De har ingen brådska, de har hållit ställningarna länge.
Stämningen börjar bli mer och mer uppsluppen, vissa skålar andra tar droger, de börjar ta av sig på överkropparna, stämmer upp i en sång, vrålar tillsammans, de smälter ihop till en massa, man skymtar mustascher, kostymer, togor, jeans, en törnekrona och flera i guld. De är glada.
-
