19 FEBRUARI
Fyrverkerier lyser upp den svarta kvällshimlen, de avtecknar sig i blomliknande krevader för att snabbt dö igen. Traumatiserade tror att kriget kommit, världsfrånvända ser en rymdinvasion och de populärvetenskapliga anar satelliter och rymdfarkoster som brinner upp i atmosfären. Publiken är stor och blandad, året är 1989 och världens största sfäriska byggnad invigs i Stockholm. I den påkostade ljusshowen förvandlas Globen först till snurrande himlakroppar, sedan till olika former av exotiserade mönster som avleder uppmärksamheten från de mörkklädda gestalter som står i bakgrunden av publikskaran.
I fonden av åskådarna syns de knappt, dolda med huvjackor, solglasögon och sjalar försvinner de in i anonymiteten. Den rör sig närmare dem, urskiljer en välbekant läderhy som tillhör Lill-Babs. Körberg, Nilsson och Gessle samt många andra bekanta profiler kan man ana om man tittar noga och låter det undermedvetna arbeta lite. Lill-Babs ögon tindrar mot den upplysta sfären, hon vet inte ännu att om exakt femton år på dagen kommer hon att stå på scen i Göteborg, och inviga sin show Femtio år i lyxförpackning för en åldrande publik. Idag fokuserar hon på den närmaste tiden, och uppgiften som åligger henne och de andra.
Ingen ser åt deras håll, de är fyllda av andakt, man ser det på den ansträngda andningen och de nästan spasmiska fingrarna. Det här är deras tempel, många år av planering har gått in i det här projektet. Här kommer det att utövas såväl musik som sport. Stora folkmassor kommer att strömma hit, och de andra sitter klistrade framför TV-apparaterna. Droppar av saliv rinner ner för hakorna, av apati hos åskådarna, av njutning hos de mörkklädda.
Tommy börjar nynna på en melodi, som kanske mer liknar ett dovt mässande, de andra hakar på och stegrar sången med sina strömlinjeformade stämband. Känslan av gemenskap går att ta på i luften. Ljudet av det dova mässandet får en genklang i byggnaderna omkring, fyrverkerierna bildar taktslag i det bombastiskt entoniga stycket. Massan framför sfären börjar sakta att gunga fram och tillbaka.
Stålbalkarna i Globen börjar svänga i takt med rytmen, lägger på ytterligare en stämma. Vibrationerna blir radio och TV-vågor, de pumpas i sakta mak utåt, alltid utåt, ut i staden, ut i rymden. Vågorna vidarebefordras i elledningar och reflekteras av satelliter, takten fortplantar sig i vägar och väggar, i kroppar som oavsiktligt kommer i svängning.
Det är en liten melodi, som alla blir förtjusta i.
Ett avbrott som grumlar tankarna, dövar sinnena.
En begravningspsalm som vyssjar sakta och en dissonans som förpassas till periferin.
-
