50 ÅR I LYXFÖRPACKNING
Det gnistrar och blänker som ett knivslagsmål. Solen reflekterar sig förnöjt i vattenytan och det tar ett tag att vänja sig vid det starka ljuset. Olika nyanser av ljusblått sträcker ut sig i alla väderstreck och från rorkulten på det tvåmastade skeppet kan den skönja land långt borta vid horisonten. Den går ner på däck och intill jacuzzin sitter ett äldre par och fyller på glas med Margaritas ur en tillbringare. Mannen har en grön uniform på sig och ett grått lite vildvuxet skägg pryder hans gulaktiga haka. Kvinnan är klädd i en lila glittrande klänning som sticker i ögonen på samma sätt som solreflexerna. Mannen, vid namn Fidel, skryter om att han när han avgår den 19e, kommer att ha haft makten i nästan femtio år. Kvinnan, Barbro Svensson, menar att hennes karriär minsann sträckt sig över minst lika långt spann, och hon har släppt jubileumsalbum och samlingsskivor i mängder redan. Det råder en uppsluppen stämning på det lätt gungande däcket, de skålar och ger varandra komplimanger. Men Barbro är här i Karibien av en anledning.
Barbros och de andras planer går bra, de arbetar metodiskt och målmedvetet, anstränger sig för att inte väcka uppmärksamhet. De har skapat allianser och uppgörelser, vissa är från långt innan Barbros tid och sträcker sig bakåt genom århundradena. Med långa armar genom geografin kontrolleras och underhålls harmonierna som samspelar med folklagren och ger en klangbotten att stå på. Fidel har gått med på att mötas, lurad av rökmaskiner och ångande kolsyredrinkar. Barbro vet givetvis att det finns många andra med kunskap. Men det är ett speciellt och personligt ärende och Fidels isolering gör det möjligt att undanhålla vissa svagheter från de ljusskygga männen på ljugarbänken. Hon tar Fidels händer och lägger dem mot sin panna.
Hon står på en perrong och har satt alla sina barn i den enda vagnen bakom Loket. Tåget rasslar sakta igång accelererar på den raka och bestämda rälsen. Kolonner och pelare står uppradade på jämna avstånd på sidorna och de flimrar längs med fönstren där barnen glatt kikar ut. Tåget är på väg mot en upplyst stad, ett tempel, där Kristin och de andra skall klättra upp längs de rödsprängda trapporna.
Men helt plötsligt börjar pelargången tunnas ut och man kan skymta en granskog bland marmorn. Bland barren syns gestalter, som lockar till sig barnens blickar. Järnvägsväxlar klickar oroväckande längs spåren och avtagsvägarna blir fler och fler. Stinsen är ersatt av en kvinna i guldgult hår som med sina långa klolika händer försöker få barnen att ändra riktning.
Fidel tar sakta bort händerna från pannan och ser fundersam ut. Han suger omfattande på sin mjuknande cigarr och blickar ut över bukten. Sedan greppar han återigen tag om Barbros huvud.
Tåget far fortfarande fram genom terrängen, barrträden smeker Loket och den ensamma vagnen. Men framför tempelstaden syns nu en mörk öppning i färdriktningen. Den kompakta skogen klättrar upp mot banvallen i samma takt som processionen närmar sig mörkret. Sen är de inne i tunneln. Skogen och avtagsvägarna har försvunnit, spåret går raka vägen ner i mörkret. Fidel kopplar på en vagn till, den är fylld av sång och underhållningsprogram, det kopplas på fler vagnar i rasande takt, med bredband, baguetter och radio. Tåget blir tyngre och tyngre, det rör sig fram av sin egen kraft nu, inbromsningar omöjliggörs och sakta kommer ljuset mot dem.
Barbro öppnar sakta ögonen och blinkar några gånger, reser sig sedan och klappar Fidel en gång på kinden. Han vaknar sakta upp, ser sig förvirrat omkring och undrar vem hon är. Barbro svänger sin högklackade sko över relingen och omfamnar den nyvunna kunskapen och känner inget medlidande med den senila gamle mannen när hon ger sig av från skeppet.
-
