ANDERS PETTERSSON
Anders tar ett tungt kliv genom ytterdörren. Han stannar upp och tittar rakt igenom sin hustru Cecilia som sitter vid köksbordet och skär upp syltad lök till middagen. Han är helt lugn och innesluten, tårna kramar skosulorna och det rycker lite försiktigt i halsen. Cecilia tittar upp och ser omedelbart att något har gått fel, hon ser hur hans hand har kramat ihop brevet till en kompakt boll. Brevet kom för några veckor sedan och beskrev att idag, 1 november 1853 skulle Anders inställa sig och utföra sitt värv, två mordbrännare skulle avrättas på Björnekulla.
Hon avvaktar och Anders sätter sig efter en stund vid bordet och börjar berätta. Han hade tagit med sig den nyslipade bilan till galgbacken och varit i god tid. Folk slöt upp för att se på spektaklet, han var inte särskilt förtjust i dem, hundarna som slöt upp, korparna som samlades. En man i hög hatt och vitt bockskägg står i bakgrunden. Nils och Jöns anlände sittandes baklänges på en kärra, jagade av hundflocken som gläfste och rev.
Det var inte mycket med det, som att hugga ved ungefär, Anders var inte av den sentimentala sorten. Stålet föll en gång, kroppen rullar undan. Nils bärs fram och stålet sänker sig en gång till, kroppen rullar undan.
Klart, bara att hämta riksdalerna från befallningshavande.
Men idag var det inte så enkelt. Nils har gjort ett annat val, hans kropp ställer inte upp på straffet. Nils reser på sig på armbågarna, letar trevande upp sitt huvud och ställer sig upp. Hundarna springer undan, svansen mellan benen, korparna lyfter till behörigt avstånd. Nils mun flinar vanställt, där den hänger någon meter över marken. Han har bestämt sig för att vara kvar, han har ju så mycket att göra, bli gammal, leka med några barnbarn och sitta och berätta historier om hur han lurade skarprättaren den där novemberdagen.
Anders suckar där han sitter vid bordet, han menar att de borde ha gett de båda männen ett annat straff, gruvdrift i Norrland kanske, eller hacka gatsten på västkusten. Nu gick ju allt helt fel, han kommer att förlora sitt jobb över det här. De kommer att skylla på honom, folk glömmer så lätt. De kommer att prata, skarprättaren var full, inkompetent eller bådadera.
Den reser sig från bordet där de båda makarna sitter tysta. Anders har rätt, historien kommer att anpassa sig efter det acceptabla, den mest rimliga förklaringen. Den funderar över hur hämnden slår tillbaka, hur Nils kommer att ha svårt att anpassa sig med sitt handikapp, alla straff får konsekvenser, inte bara för den straffade Det kommer de som korsar Nils väg att förstå.
-
