SÅR
Den rör sig framåt över den torra, krispiga mossan, där genomträngande fläckar sakta ändrar form då det kraftiga solljuset filtreras genom ett lojt darrande lövverk. Nån busslängd längre fram vinner ljuset över dunklet och träden ger vika för en liten glänta. Någonstans i öppningen skymtar en mörkare fläck mot det solblekta skogsgolvet. Den försöker att urskilja detaljerna när en annan gestalt frigör sig från träden, och de rör sig gemensamt mot den mörka fläcken. Följeslagaren visar sig vara en ung kvinna, klädd i en nersmutsad smutsgul klänning med en djup urringning som har blivit allt djupare där törnen och grenar har satt sina spår. Man ser den vita underklänningen och det trasade bruna skärpet och hennes beslutsamma mungipor.
Den mörka fläcken tar en humanare form och visar sig vara en pojke som ligger utsträckt i gräset. Hans gråblå scoutuniform är noga knäppt upp i halsen och skjortbröstet är orörligt. Hans ögon är uppspärrade och ögonen tåras inte, trots en blick riktad in i solen. Han ligger så rakt att han ser äldre ut, som om någon medvetet har sträckt på honom, gett honom en god och vuxen hållning. Kvinnan böjer sig ner över honom och skuggar sitt ansikte. Hennes beslutsamma läppar avspeglar sig i hans, som är övermänskligt ihopknipna. Små tunna mörka trådar ser till att pojkens läppar hålls på plats, med så noggranna stygn att de skulle kunna vara fabriksgjorda.
Kvinnan talar högt för sig själv.
Hon undrar om den vanställde, uppsträckte, pojkens död. Vem som är förövare? Hur det kommer sig att han är här mitt ute i skogen. Funderingarna går mot ensam, lössläppt och möjligen dreglande psykopat. En hukande, mumlande gestalt som rör sig i utkanterna, som slår till mot de värnlösa som råkar passera dess väg.
Men det är något med hela arrangemanget, det är för noggrant, som ett omsorgsfullt placerat utställningsobjekt, som en varning.
Hon böjer sig återigen över kroppen, trevar försiktigt i fickorna. Efter en stunds fingrande lösgör hon en uppsättning föremål ur en innerficka. Hon öppnar händerna och visar upp ett tjugotal långssmala föremål, färgkritor. Kritorna är alla i olika kulörer, ett stort utbud av nyanser, från artificiell neon till mjukare jordfärger. Mellan hennes finlemmade fingrar ligger både motivet och dödsdomen utbredda.
Det är alldeles för många.
Långt fler än de tillåtna två-tre färgerna. Pojken måste ha gömt dem väl, sparat dem under sina barndomsår, samlat de på sig och vägrat släppa taget om den färgfyllda tillvaron. Han hade valt en egen väg, burit sina kritor närmast hjärtat i ett hopplöst försök att trampa upp sin egen stig genom skogen.
Hennes knogar vitnar när hon ställer sig upp. Det här är inget brott, det är ett straff. En jaktlicens har utfärdats till förarlösa flygplan, gråmän och överlöpare. Han fångades här i gläntan och frånfället är ett exempel, ett monument över sakernas tillstånd, ett budskap till de av skogens invånare som fortfarande går lösa.
-
