BLÅ HAJK
Den står i skogen, funderar på hur den kom hit, Solen håller på att gå ner över ljungen och blåbärsriset, backen ner mot bäcken skimrar i gulorange. På andra sidan bäcken kommer en pojke, eller en ung man gående. Han har en gråblå skjorta, med tillhörande märken i sjövett, skotstek och allemansrätt. Han bär sin uniform med högtidlighet, begravningslikt rak i ryggen, uppklädd och bortbjuden. Svastikan blev omodern som scoutsymbol för länge sedan, men ödesmättnaden dröjer sig kvar i den noggrant knutna halsduken. Han tar fram den lilla tvåmastade barkbåten och fingrar den ömt. När han böjer sig ner och sjösätter den, tvekar han för en sekund, han tittar upp. Den ser vetskapen i hans ögon, det här är sista sommaren och första hösten.
Sedan glider sakta träflisan ut i vattnet, hoppar liksom av en egen vilja. Dyker ner i några sekunder, upp igen, allt är blått och svart. Pojken ser kölhalad ut när han försvinner i horisonten. Det skummar om fören, när farkosten rör sig snabbare och snabbare, tändsticksmasterna knakar i skogsbäckens vågdalar.
Färden är oundviklig, följer den enda möjliga vägen, som mynnar ut i en blank tjärn. Först blir det tyst och stilla. Sedan kommer de andra, en efter en letar de sig ut ur små rännilar i mossan. Barkbåtarna, Tidningsskeppen, de noggrant snidade träskorvarna, någon i näver, en annan i frigolit. De blir fler och fler, de börjar stöta ihop, lägga upp sig för bredsidor, ramma varandras akterpartier. Det finns inte plats för alla, de större skeppen tvingar de mindre ner i mörkret, de måste borda varandra, försåtsminera, navigera och bombardera. Vattnet kokar, flis och spån flyger, kottar och tändstickor bryts sönder och bomullssegel sätts i brand. Tumultet är snart över och lugnet sänker sig över den mörkblå vattenytan som höjt sig över inkräktarna.
-
