STUDENTSKIVA
Den ser hur den unga kvinnan går fram emot huset, som gränsar till herrgård eller gods. Hennes siennafärgade, djupt urringade klänning går ner till fötterna och andas många timmars ängslighet med en betryggande moderlig röst i bakgrunden. Det är den sista stora händelsen innan skolan tar slut och det känns som antingen den sista eller första dagen i hennes liv, beroende på hur utgången med Emil blir. Han står i en klunga av anonymiserade ansikten, och när hans mun rör sig är den statiska urladdningen så kraftig att håren lossnar och flickorna med ballongformade puffärmar fastnar i taket som hjälplösa humlor.
Hon dör sju gånger, men på den åttonde går hon sakta framåt, steg för steg för steg.
En handbromskurva, på väg mot ytterdörren igen, fortfarande ett liv kvar mullrar talkörerna i bakhuvudet. Svettspåret på golvet måste gå att paddla kanot i tänker hon när hon känner kvällsluften mot ansiktet igen. Strategin var för enkel, frontalangrepp är inte hennes stil, det måste vara listigare, mer strömlinjeformat. Hon funderar sakta när hon promenerar runt huset. Bokstavsbarnens och specialelevernas ögon lyser på henne från skogsbrynet. Hon kastar en sten åt deras håll, och ropar åt dem att ta sina stinkande jympakläder och sticka tillbaka till sina praktikplatser. Men de ryggar inte undan som de brukar göra, något har fått dem att samlas här ikväll. Det ligger något i luften, en känsla, en lukt av bensin.
Mer hinner hon inte tänka innan tryckvågen förflyttar henne längre bort från studentbalen. Ljudet kommer efter, först som en vägg och sedan som en stadig sinuston. Allt är suddigt och kostymklädda facklor brinner hysteriskt omkring henne. Något landar på hennes rygg och slår henne längre ner mot marken. Det är ett ovalt klot melerat i mörkrött och svart. Öppningen på klotets framsida skickar fortfarande ut elektriska signaler, näsan har fortfarande den där perfekta krökningen.
Hon sitter med bollen i famnen, stirrar på den samtidigt som facklornas ljud dör ut. Sedan slickar hon sakta bort det värsta utav smutsen i Emils ansikte och går med bestämda steg ut i natten, nu är det du och jag tänker hon samtidigt som IG-flocken sakta sluter upp omkring henne och glasögonormarna ringlar nyfiket kring hennes ben.
-
